Bengt Edman’s sommarhus

Mureri i Sireköpinge

Arkitekten Bengt Edman måste ha levt med idén om en plats för evigheten. Hans eget, aldrig slutförda hus, i gult tegel, trädetaljer behandlade med grånande järnvitriol, ett ”silvrigt” falsat plåttak, ligger långt ner i en skånsk dalsänka. Huskroppen är arketypisk och där fanns tankar om ett växthus och en vassbädd som skulle kräva en ständig närvaro. Ute är inne, men inne aldrig ute. Och muren, det är muren som präglar huset och som endast tillåter att ljuset silas in. Någon har sagt att i den bästa arkitekturen kan man inte bo. Men när man absolut vill bo där så måste man försöka göra den bebolig

Huset är som ett experiment i full skala. Sten vid sten, ljusinsläpp, värmeslingor, sju golvnivåer och sinnrik konstruktion bara för att förvekliga entresolen. Den icke förhandlingsbara förutsättningen med den endast 7-8º snedställda muren bara för att källarmuren på det ursprungliga huset råkade befinna sig just där. Däremot har gestaltningen accepterat nödvändig infrastruktur.

Sonen Erik, medbyggaren och i en viss mening arvtagaren, fick några år i vuxen ålder tillsammans med sin far. Gemensamt byggde de och processade de ett hus i vardande. Både genomtänkt och inte genomtänkt. Konstruktionen som bär taket och entresolen som till viss del bärs av takåsen. Eller?

Inuti huset tillåts man vara privat - men inte privata för varandra. Sova, arbeta och duscha sker i princip inför öppen ridå. Huset är rummet. Utblickarna är begränsade. Böj lite på ryggen och titta ut genom det lilla fönstret.  Ligg på magen, vakna och vänd på huvudet och se ut mot bäcken.

Dekor var dock tillåtet.

- Rillorna i betonggolvet ville Bengt ha för att det var snyggt, säger Erik

- Men det går ju inte, rännorna blir fulla av smuts, fortsätter han.

Ståndrännan ovanför växthusdelen är kraftfullare än vad som krävs bara för att markera att där under ligger en bjässe till balk. Plåttaket är skickligt artikulerat och visar att här har någon tänkt.

Brutal dekor eller ibland frånvaro av dekor kräver lite av en brutal inställning till ytskikt, funktioner, tillgänglighet och därmed den egna bekvämligheten.  Erik har satt kakel på muren som inom sig har liggande kanaler från den öppna spisen. Den värmer huset tillsammans med golvvärmen och delar huset i ett mellanskikt mellan ute och inne. Muren är även väggen bakom diskbänk, arbetsbänk och spis.

Kakel hade nog inte Bengt tänkt sig.

- Han ville säkert ha den råa tegelmuren synlig även där, säger Erik inte utan ett leende.

De stora gesterna kan inte inredas bort eller byggas om. Erik förhåller sig på samma sätt som sin far till huset. En ständig process och omprövningar. Ekonomi och pragmatism för en kamp med materialen, ljuset och arkitektoniska grundprinciper.

Rillorna i golvet är idag igensatta med smala ränder av klinker och får i stället tolkas som ett spår av en brutal tanke. Växthuset och husets dusch några steg ner från köket på väg ut till trädgården skulle ha jordgolv och planteringar. Men den unga familjen bor i Malmö och Sireköpinge är deras lantställe. Det finns inte en chans att förverkliga den underbara idén! Duschen är kvar men jordgolvet har ersatts av klinkergolv. Eriks fru och son tycker bättre om att sitta ute i ljuset än att vara inneslutna av murar och enbart silat ljus.

Två takfönster åt norr är placerade på den plats där det var tänkt från början men inte med det utförande som Bengt ville. Gaveln mot väster har ett fönster som inte fanns där i den ursprungliga tanken. Är det en utblick för mycket? Arvtagaren Erik ändrar, lägger till och brottas med väggar, avskärmningar och förvaring.

Det finns en historia bakom huset i Sireköpinge, en historia som Bengts dotter Ingeborg berättar när vi möts vid huset en strålande vacker dag i april. Det började med att pappan Bengt ritade en villa i Vellinge till sin svåger och svägerska. Som ersättning fick han ett litet torp från 1700-talet vid Råån. Det fanns ingen väg dit. Ingeborg beskriver hur de, oftast pappan och de många barnen, traskade några kilometer från Tågarp genom åkermark och uppför och nerför några kullar och sista biten vadade i ån för att komma fram. Vackrare väg är svår att föreställa sig. Men torpet brann ner och Ingeborg kommer ihåg hur hon, gömd bakom en vall ner mot ån, förskräckt såg eldsvådan. Kvar blev bara en källarmur och en tomt full av sten och obändig växtlighet.

Ruinresterna, alla stora stenar, buskar, sly, vilda träd, tillsammans med bland annat körsbärsträd och buskbom, var platsen som Bengt Edman inte bara övergav och lämnade. Han såg till att anlägga en väg och fick under många år kämpa för att få bygglov. Det strandnära läget till ån var skälet till att bortse från att här hade legat en gammal boplats. Huset skulle inte bli större än det gamla utan behålla samma mått och höjd. Idag kan man faktiskt se bottenplattan sticka ut på norrsidan. Av någon anledning ändrade Bengt sig och det nya huset blev några centimeter smalare. Det tog sedan många år innan tegelleveransen med kasserade tegel kom till den gamla boplatsen och blev till mur. Bengt sorterade teglet. Tegel till yttermur, till innermur, till öppna spisen, till källarvalvet och till dekor.

Sonen Erik tog vid den dag då mureriet i Sireköpinge stod likt en nybyggd ruin. Ekonomin tillät inte fortsatt bygge med köpt arbetskraft. Far och son slet tillsammans. När pengarna ibland strömmande in kunde nytt material och arbetskraft köpas in.

- Vi diskuterade mycket hur huset skulle ta sin utformning, berättar Erik.

- Det var mycket som pappa Bengt inte hade tänkt på medan annat var sinnrikt och noga övervägt.

Konstruktör, plåtslagare och andra har sedan anlitats där gestaltningen har behövt prövas eller få ett skickligt och rättvist uttryck. Avloppsrören var inte lika spännande och det är frigörande att se hur avloppet från vasken oblygt kommer fram under den ”svävande” köksinredningen.

Ett hörn på huset visar resterna av ursprungshuset. Av all den sten som låg på tomten har Erik byggt stenmurar. Körsbärsträden har förvisats till andra sidan muren. Gräsmatta, blomrabatter och planterade bokhäckar visar att platsen är bebodd och omhändertagen. En hög med tegel under presenningen skall bli orangeri. Orangeriet fanns med på originalritningen. Men det gjorde inte uthuset som nu ligger vid sidan om, i slutet på den smala och branta vägen. 

Angöringen till huset är också förändrad eftersom tankbilen måste kunna vända. Den väg som var tänkt, känns naturlig att fortsätta och ser ut att leda oss fram till huset men fortsätter till ”ett ingenting”.  Vägen övergår till en gångväg ner till ån och fortsätter längs med dalgången vid vattnet genom ett stycke gudomlig natur. Evig och föränderlig. Och mitt i denna eviga natur står ett handfast mänskligt spår - ett sinnrikt arkitektoniskt mureri.

Ingegärd Gyllenswärd

Juni 2009